THE DIRT

Min farfar är bäst.

Han föddes den 22 juli 1937 och fyllde således 75 år igår. Den 4 augusti 1989 ringde pappa honom strax före 06:00 på morgonen och gratulerade på namnsdagen. Farfars kommentar blev: Det behöver du väl inte ringa och berätta klockan sex på morgonen? Nej sa pappa då, men du har blivit farfar igen, vi har fått en liten flicka. Sedan den dagen har min farfar funnits där för mig. Även om vi kanske inte pratar om problem och så, så känns det ändå som om han förstår mig. Han är så genuint snäll och har en så positiv inställning till andra människor att jag framstår som Cruella Devil. Han ställer upp för alla i alla lägen och egoism ingår inte i hans register. Han tar hand om farmor som ingen annan kan och hjälper henne hela tiden. De hjälper varandra. Två människor som bryr sig om varandra så mycket är väldigt sällsynt att se. Farfar har gjort så otroligt mycket för mig och jag hoppas kunna ge tillbaka på något sätt. Enda gängen jag har varit liite arg på farfar var när jag var runt 6 år och inte fick ta ytterligare en godis efter att redan ha ätit ett par. Detta säger dock mer om mitt sockerberoende än om farfar. :)

"Jag blir hellre jagad av Ingvar än en flock med tjurar"

Detta är en slutsats som jag snabbt drog då jag mötte ett gäng av det sistnämnda kreaturet, lösa, mitt på vägen under min harmoniska löptur i skogen. Där fick man för att man fösökte vara nyttig.

Jag sprang och höll ett bra tempo när dessa hemska djur plötsligt uppenbarade sig med den största i spetsen. Min kropp reagerade snabbare än min hjärna och jag satte mina utnötta grusdobbar i vägen så att gruset stänkte och fick stopp på mig själv och i min hjärna ekade en sak "SPRIIIIIING!!". Jag började löpa i motsatt riktning, tala om rusch. Här ligger Maggan och hans muterade dotter minsann i lä. Jag såg att tjurarna blev ursinniga och började löpa efter mig. Jag tänkte intensivt för att komma på bästa möjliga lösning på det lilla dilemma jag hamnat i. Dock var det någonting som störde min tankeverksamhet, bortsett från den ohälsosamma mängd adrenalin som pupmades ut i min kropp, det var nämligen också så att ett gäng (läs: ett hundratal) flugor hade samlats runt min hjässa för att för omväxlings skull utforska något annat än koögon. Så samtidigt som jag sprang där viftade jag hysteriskt omkring mig för att göra mig av med asen. Det såg förmodligen ganska roligt ut. Hur som helst lyckades jag ändå komma på några idéer för att göra mig av med de lite större, mer ursinniga asen där bak. Ett tag funderade jag på att ta av mig min knallblåa klubboverall och försöka vilseleda tjurarna. Jag insåg dock att detta skulle vara farligt och att färgen för tjurfäktning är röd och följaktingen inte blå. Så istället tänkte jag ringa någon och be om hjälp. Då kom jag på att jag inte hade med mig någon telefon. Enda alternativet som kvarstod var då att försöka kasta mig upp i något träd eller en gran. När jag tänkte som bäst tittade jag bakåt och insåga att tjurarna gett upp, jag hade löpt ifrån dem.Vilken ljuv seger. Jag började se mig omkring och insett att jag kommit till Skara domkyrka. Det var bara att lunka hemmåt igen. Tur att jag har skött min träning så exceptionellt bra i nästan tre veckor, annars hade det varit kalvsylta av mig nu, bokstavligt talat.

På onsdag, det vill säga den 23:e juli skall min fingerfärdiga broder delta i SM i Guitar Hero. Coolt  va? Tävlingen kommer att hållas på O'learys i Jönköping. Jag och mamma ska trycka upp t-shitar och heja på familjens stolthet. Mamma vill framhålla sin besvikelse över det snåla utbudet av tävlingsklasser. I en medium, kvinnor 40+klass hade hon fetrockat.  

...är ett fint ord för en inte lika trevlig arbetstur. 11,5 timme mellan 7:00-21:30. Så här sitter jag nu och väntar på att få helg. En helg som skall öppnas med en runda löpning och sedan direkt sänggång efter som någon satt upp sig på att jobba i morgon och på söndag. Jobbet har iallafall gått bra och nu är den dag jag fruktade mest i princip över, ska bara sitta här och äta upp mitt citronwienerbröd och vänta på att tiden skall gå.

Igår var jag inne i Ulricehamn tillsammans med min mor, min far och min syster. Vi var och hälsade på min bror som flytt fågelboet och skaffat en egen lya. Tillsammans åkte vi ner till stadens enda drägliga restaurant, det vill säga kinesen och åt en underbar familjemiddag. Mycket trevligt. Bror min visade sin nya mobil, en Iphone såklart. Min är beställd och jag väntar otåligt på besked om att jag kan hämta den.

Jonas är fortfarande i utlandet och jag jobbar och sliter. Dock fllyter vardagen här hemma på rätt så bra. Jag har träffat lite goda vänner, igår såvar jag hos min kära Evelina och tillagade tillsammans med henne och hennes trolovade en utsökt middag. Efter detta såg vi på filmen 21 som för övrigt var riktigt bra! I tisdags var jag hemma hos en annan kär vän och filosoferade lite om livet och så vidare, mycket trevligt. Sen måste jag ju även nämna att min mamma kom hem från sommarstugan några dagar och i släptåg hade hon min otroligt roliga moster som jag passade på att umgås lite med. Gud vad skönt det är när det är sommar och man har lite ledigt, inte sant?

Jag har på senare dar förälskat mig i min cykel. Med risk att låta euforisk; är det inte underbart att cykla när det är såhär fint väder? Skönt att komma ut och röra på sig samtidigt som man kan kolla på allt det där gröna som solen väcker till liv och utöver det en massa mer, typ kor. I bästa fall kan man också få sällskap. Jag har haft med mig både hanen och min syster på den legendariska "Solbergarundan" den här veckan. Starten går från mitt hus, sen cyklar man nästan upp till Åsarp innan det är dags att svänga ner höger mot Solberga. Sedan tar man vägen så att man susar ut för Bratteli (samlingsnamn för ett antal backar) och in i Trädet igen. Denna runda är ungefär 1,4 mil lång men det känns inte.

Hur som helst så var jag och min kära syster ute och cyklade rundan igår. När vi var nästan inne i Trädet kände jag att jag behövde stärka mitt manliga ego lite och tänkte därav hoppa upp med cykeln för en trottoarkant. Tyvärr var trottoarkanten aningen för hög och min cykel, gamla Bettan, aningen för olik en Mountain Bike. Med ett svanhopp och en snäv kullebytta följt av ett fall á la Jan Boklövs V-stil räddade jag mirakulöst sommarbenen, bortsett från ett litet, litet skrapsår. Skallen sket jag i men den klarade sig ändå. Turligt nog eftersom jag som liten knodd inte anamade något annat beteende än det klumpiga jag utövar än idag och erhöll flertalet allvarliga hjärnskakningar. Till slut fick farsan nog och köpte en "lekhhjälm" åt mig, och det vill man ju inte riskera igen. Kanske skulle fundera på att köpa Johan "kronofogden" Larssons störtkruka ändå. Där borde det ju finnas plats för hår iaf! På tal om honom så fick jag skatteåterbäring här om dagen. Vilken positiv överraskning. När jag kom och gick där på Kinnemo stack han e 100-lapp i näven på mig. Jag viste väl att jag betalt för mycket!

Min lilla kusin var här på besök. Mamma tog med henne en sväng i trädgården och bjöd henne på en av sina berömda gurkor. Jag skall la inte vara sämre tänkte jag och gick ut i mitt lilla hus och hämtade det som är är bäst på: godis. Jag slängde i ett par påsar Zoo, Pimpim och Fruxo i en av de stora tablettaskarna och gav henne och hennes syskon. Gurkan ligger nu slängd och överkörd några meter utanför vårt hus. Haha, jag kanske inte är så ond ändå?