75 årskalas
Som jag skrev i det tidigare inlägget fyllde farfar år igår och höll således ett stort kalas. Min fråga till er är, hur skämmer man ut sig på ett 75-årskalas? Klantfia lyckas med allt. Igår skulle jag gå ut och sätta mig i trädgården och äta min smörgåstårta. Jag var därför tvungen att passera deras altan där det satt en massa folk. Jag försökte le åt dem, artig som jag är, och tittade inte riktigt vart jag satte fötterna. Haha, hon ramlade tänker ni. Fel fel fel, istället sätter jag klacken rakt genom trägolvet så det brakar till ordentligt. Fetfia går i sina höga klackar med en icke blygsam bit med smörgåstårta som hon roffat åt sig då de andra i köket tittade åt ett annat håll och trampar igenom golvet. Tack Gud för omtanken. Medan jag skrattade lite generat bände jag loss klacken från golvet och gick ut i trädgården. Jaja, eftersom sådant händer mig kontinuerligt varje dag har jag blivit van, liksom min omgivning, och tar det inte längre så hårt.
På tal om klantiga saker så har jag alltid njutit av nöjet att framföra motordrivna fordon. Av den anledningen klippte jag gräset hemma förra sommaren(?). Jag var förvånad att pappa överhuvudtaget lät mig köra gräsklipparen eftersom jag året innan fick i backen och hejdlöst åkte runt baklänges i trädgården. Syskon och katter fick kasta sig undan. Förmodligen baserades valet att åter låta mig inta förarpositionen på åpkgräsklipparen på att jag var ett år äldre och kanske, kanske hade lite av klumpigheten växt bort. Möjligtvis berodde det också på lathet eller tidsbrist från pappas sida. En lathet som han sen fick ångra. Det gick riktigt bra att köra runt där tills jag kom ner på baksidan av trädgården och körde rakt på vårat solur som stått där sedan innan kriget. Gräsklipparen stannade och jag satt med öppen mun och beskådade när denna bastanta stenpjäs sakta föll till marken. Precis ovanför markhöjd stannade den, eftersom den är nergrävd i marken. Jag hoppade av den där eländiga gräsklipparen och konstaterade att soluret inte längre visade i närheten av rätt tid då det stod diagonalt i förhållande till marken. Jag använde min styrka i armarna för att resa denna dysfunktionella utsmyckning som väger som en fullvuxen, välgöd karl. Till min stora förskräckelse hade hålet där soluret var nergrävt förstorats så pass att man inte kunde ställa det rakt upp. Jag gör då som jag ofta gör om jag har klantat till det, det vill säga, kollar mig omkring, konstaterar att inga vittnen finns på plats, rättar till förödelsen så gott det går, torkar bort eventuella fingeravtryck, lämnar brottspaltsen och skyller på Ellen. Förlåt pappa, gåtan är löst. Det var jag som sänkte soluret.
På tal om klantiga saker så har jag alltid njutit av nöjet att framföra motordrivna fordon. Av den anledningen klippte jag gräset hemma förra sommaren(?). Jag var förvånad att pappa överhuvudtaget lät mig köra gräsklipparen eftersom jag året innan fick i backen och hejdlöst åkte runt baklänges i trädgården. Syskon och katter fick kasta sig undan. Förmodligen baserades valet att åter låta mig inta förarpositionen på åpkgräsklipparen på att jag var ett år äldre och kanske, kanske hade lite av klumpigheten växt bort. Möjligtvis berodde det också på lathet eller tidsbrist från pappas sida. En lathet som han sen fick ångra. Det gick riktigt bra att köra runt där tills jag kom ner på baksidan av trädgården och körde rakt på vårat solur som stått där sedan innan kriget. Gräsklipparen stannade och jag satt med öppen mun och beskådade när denna bastanta stenpjäs sakta föll till marken. Precis ovanför markhöjd stannade den, eftersom den är nergrävd i marken. Jag hoppade av den där eländiga gräsklipparen och konstaterade att soluret inte längre visade i närheten av rätt tid då det stod diagonalt i förhållande till marken. Jag använde min styrka i armarna för att resa denna dysfunktionella utsmyckning som väger som en fullvuxen, välgöd karl. Till min stora förskräckelse hade hålet där soluret var nergrävt förstorats så pass att man inte kunde ställa det rakt upp. Jag gör då som jag ofta gör om jag har klantat till det, det vill säga, kollar mig omkring, konstaterar att inga vittnen finns på plats, rättar till förödelsen så gott det går, torkar bort eventuella fingeravtryck, lämnar brottspaltsen och skyller på Ellen. Förlåt pappa, gåtan är löst. Det var jag som sänkte soluret.
Kommentarer
Trackback
