THE DIRT

Just detta fortskaffningsmedel har alltid varit ett av mina favoriter. När man sitter där längt upp i isbacken, adrenalinet pumpar och man vet inte vilken kroppsdel man kommer att bryta innan man flyger av fordonet och skrapar ansiktet en kilometer innan man stannar. När jag såg att snön hade lagt sig var jag bara tvungen att ta med Jonas till den ökända backen vid Maries som i folkmun så originellt kallas för "Maries backe". Trots att backen i mina ögon tycks bli mindre och mindre är den förhållandevis brant. Om detta inte är nog för en våghals kan jag tipsa om att den just nu är av is samt att det finns krater-liknande hål gömda lite här och var. För att krydda lite extra - åk på aktioner och leta efter en bob som vi Linders-barn och våra bekanta kallar för mördarboben. Den har till skillnad från ordinära bobar blott en skida och är omöjlig att balansera på eller styra. Förmodligen är den svår att få tag på då de med sannolika skäl slutade tillverka denna vansinnesleksak snarast efter provåken.

Ett av minna starkaste minnen, konstigt nog, är när jag en gång for ner för backen på just denna bob och på grund av avsaknaden av fotstöd körde över min högerfot och voltade i backen. Just när jag låg där, snö i nacken och sne i rygggen tänkte jag att nu kan det ju iaf inte bli värre, då kommer bobfan flygande och landar rakt i huvudet på mig. Det var tider det. 

Igår åkte iaf jag och Jonas ett par gånger, ända tills jonas använde mig som airbag och jag näst intill bröt handleden. Efter det gick vi hem och medverkade i mammas 45-årskalas, trevligt!